09 jan Tårtan

Veckans Deboras Gröna i Falkenbergs Posten.

Tänk er en vindstilla dag, det är minus tretton grader och den kritvita snön når upp till låren.
Det är januari och man är liten, i mellersta Norrland och vintern är som vintrigast.
Det finns en önskan om att leka men snön bär inte och grannen har skaffat snöslunga till traktorn, så ett minne blott är stora snöhögar likt Mount Everest att bygga läckra fort i med rutschkanor som gör våta fläckar på overallbaken, när han som vanligt kommer och skottar gårdsplanen.
Nöden är uppfinningarnas moder sägs det och leken ”Tårtan” börjar.
Kanske har den funnits länge, och kanske var det någon som lärde ut den.
Allt jag vet är att den är perfekt i djupsnö och håller vinterkylan ute
när man springer sig varm.
Ibland är det riktigt snöiga vintrar här i södern också men den här vintern
ger oss blidväder dag efter dag och möjligen regn blandat med en och annan skur.
Vad gör man då när snön inte kommer, pulkorna står i förrådet och barnen vill leka?
Som tur är går Tårtan att leka lika bra i sand som snö och det är om strandlek Deboras Gröna handlar idag. Håll värmen när det nu blåser snålt och passa på att bejaka barnet inom dig! Gör en tårta i sanden eller kanske en näsa?

Tårtan
Lämplig för två eller fler deltagare.
Leken går till på följande vis:
Dra men hjälp av skon en markant ring i sanden.
Den ska vara stor, cirka fem meter i diameter.
Dela sedan in cirkeln i sex stycken lika stora tårtbitar.
En av deltagarna börjar med att vara den som tar. Det är viktigt att alla håller sig på linjerna när man springer efter varandra och att alla försöker låta bli att gena eller sträcka sig allt för mycket. När den som tar är på samma linje som en annan deltagare och kan nå den så blir denne tagen och är då den nya som jagar och leken fortsätter så tills alla har fått ta eller så länge man vill och orkar.
Den stora skillnaden på snö och sand är att när gångarna görs i snö
är det mycket svårare att gena.

Näsan
Lämplig för två eller fler deltagare.
Ytterligare en tacksam lek för sandmiljö.
Alla deltagare ritar en cirkel på cirka sextio centimeter i diameter runt sig själva
med en pinne. Cirklarna ska ligga hyfsat nära varandra.
Nu ska en deltagare börja med att kasta en pinne (lätt och ganska liten) mot en annan deltagares ring. Tanken är att träffa ringen och dit pinnen pekar måste man ”skära bort”
en bit av sin ring och på så vis få en mindre yta att stå på.
Emellertid kan den som ska försvara sin cirkel försöka sparka till pinnen som kommer kastad. Om pinnen då flyger iväg får denne rita ut en lång ”näsa” till den plats dit pinnen hamnat. På så vis får man större yta att röra sig på och det blir tillslut många vinklar att kasta pinnen ifrån på andra deltagares ringar och ”näsor”.

Krönikan i sitt originalutförande återfinns på Falkenbergs Posten