31 okt Weras prärie

Idag har jag varit på stensafari med Wera Törngren!
Kvinnan (ja och hennes man Hans) med den underbara trädgården
i Falkenberg, vilken till stor del består av ett gammalt stenbrott
som jag skrev om under rubriken ”Tusen Trädgårdar” i somras.
Hon tog ett härligt initiativ och bjöd med mig ut i naturen
för att visa några av sina favoritplatser.

Via småvägar med vackra vyer tog hon med mig till sin egen prärie.
En obebyggd tomt hon haft sedan länge som ligger i Grimeton, södra Kanåsen.
Där har hon skapat med sten, kross och växter,
av fantasi och lust.

Som en ”röd tråd” genom den sluttande steniga tomten väver
ljungen samman de olika delarna.

Ett stort fält är belagt med kross i två olika grå nyanser.
Där har Wera tagit hjälp av en kranbil för att få de maffiga stenarna på plats.
Annars tycker hon att mycket går att få till
med hederlig handkraft och styrkan från ett vanligt spett.

Kan tro att kedjan hjälpt till vid mången stenflytt.

Det sägs att åbrådd motar bort orm
och här finns det orsak att ge det ett försök.

Vackert ludna och mycket lika tjocka spindelben
är rönnsumakens nakna grenspetsar.

Wera visar fjällkåpans rara blad med dess fina undersidor.

Friska svala vindar, ”en pustig dag” som Nalle Puh skulle sagt.

Pepparmyntan hade stark god tuggummismak:)

Dekorativt stöd till växt i nöd.

Vackra svampar på gammal stubbe gör mig varm i hjärtat:)

Stengärdesgården så fin nu.
Tänk då när töreln är i sin bästa dager, vilken prakt!
Men visst är det som Wera sa, att just nu kommer alla mossor till sin rätt.

Stenar i väntanlängtan.

Sist och nästan minst:
Hur snygg e inte bägarmossan??!!
(Klicka på bilden för att se den större.)

När vi skulle åka frågade Vera: Är du en äventyrlig person?
Jo visst, redo för mer äventyr var jag!
Vi satte oss i bilen och hon tog vägen genom skogen
och genom/ ned i jättegroparna tills vi kom fram till Trolleberget.
Men den historian får jag berätta en annan dag;)

Tacksam för allt vackert mina blå fått beskåda idag!